Lätta sitt hjärta

Kommentera
Jag är ingen skribent, jag har prövat blogga tidigare men lagt ner det ganska snabbt då det (förmodligen) blivit för tungt att få ner sanningen om ens egna känslor svart på vitt. 
Nu vet jag inte om jag är inne i en halvmanisk period igen då jag denna gång tror på att få ner mina känslor i ord.
Varför offentligt? Ja varför inte? Kanske i hopp om att få bevis på att jag inte är ensam? 
Jag är en enkel person, men ändå så förbannat jävla komplicerad. Jag är som en grå mus, inte högljudd men kan dra ner himmel och jord om situationen kräver. Min hjärna rymmer miljoner fack som ständigt uppdateras med överanalyserad information. Har jag suttit tyst i ett par timmar så är jag helt slut efter alla oändliga analyser som jag gjort i min inre värld. Jag delar sällan mina tankar med någon utan allt liksom händer där inne, och tro mig när jag säger att jag själv inte är en bra psykolog till mig själv. Jag har väl alltid varit en sån där innesluten människa som hellre grubblat i det tysta än att gråta ut och lätta mitt hjärta. Och nej det är inte hälsosamt! Jag vet....men att försöka ändra på nått som tagit 36 år att lära in är SVÅRT. När jag tänker efter är jag nog inte enkel att leva med heller....min sambo är min raka motsats, han är en sån där social glad prick (hur hittade han ens mig?)
Mina tankar svänger rätt snabbt också....nämnde jag det? Nej har ingen bokstavskombination....bara lite ångest.....kronisk.....
 
Nåväl...nu är jag inne i en arbetarperiod, försöker stänga av alla känslor i kroppen så jag står ut med skammen att inte orka ägna en minut åt min familj. Samtidigt som jag parallellt och diskret brottas med vården om att få hjälp att orka lite till. 
Förra veckan arbetade jag 7 nätter efter varann, mina arbetspass börjar klockan 21 och slutar 7.15 dagen efter, och vi har ej tillåtelse (eller möjlighet) att vila. Jag far i sedvanlig ordning kl 20 på kvällen hemifrån. Kommer hem vid klockan 08. Då jag lider av kroniska sömnbesvär så tar jag mina mediciner så fort jag kommer hem och i bästa världar somnar jag vid 11-12. Och i bästa världar så får jag sova till 18-19. 
När jag väl sedan ska få vara ledig så är jag så slut så jag går mina 4-6 lediga dagar som en zombie. Jag orkar i bästa världar slänga ihop en middag ett par dagar i veckan. Allt annat läggs på sambon som får rodda i sånt där.
Har jag tur så är jag så pass pigg i slutet av min "ledighet" så jag kan skrubba hemmet, mig själv och kanske lyxa till med att borsta hunden. Allt detta i de bästa världar, sämsta scenario är att jag inte orkar kliva ur sängen...
Sedan får vi inte glömma att försöka stänga av alla känslor så att ångesten inte äter upp mig till döds (som den nästan gjort ett par gånger i mitt 36 åriga liv) 
I skrivande stund så har jag klivit av natten, har arbetat 5 nätter och ska nu få vara ledig till på måndag. 
Varför jobbar jag heltid då? För att ha råd att leva.
Varför bara nätter? Jag trivs bäst med det (jobbat natt över 10 år och varit nattmänniska sedan födseln) och efter att ha varit sjukskriven och "kommit tillbaka igen" vågar jag inte riskera att må dåligt på jobbet, måste känna mig tillfreds när jag jobbar.
 
Jag har många önskningar, och små hemliga mål som sällan uppfylls. Mina hemliga önskemål som jag inte berättat för någon är att 1. Fixa att åka till hästen efter att jag tagit dottern på ridskola (ja hon har en egen häst)
2. Klara av att somna ikväll utan medicin (kan vara vaken i flera dygn pga sömnstörningen och det är inte alltid att sömnmedicinen hjälper, och ibland vill jag inte ta den alls då jag är livrädd för beroenderisken) 3. Hitta på någon alldeles speciellt med dottern, en heldag i stallet kanske. 4. Hitta på världens mysdag med sonen och hans flickvän som fyllt år, fixa nån god middag och fira henne. 5. Få känna längtan efter att få tillbringa tid med min sambo, känna mig ompysslad och få pyssla om. 6. Överleva denna vecka innan det är dags för nästa nattperiod.
Ja säkert massa fler saker också, men min hjärna börjar stänga av allt mer. Så det är väl dags att runda av. Kanske återkommer mer senare....who knows....